Vad är en bra mamma?

Det är en fråga med bara ett rätt svar. I alla fall för mig. Det självklara. Den som är mamma sätter själv upp normer för vad hon tycker är bra och dåligt. Ibland lyckas hon, ibland inte. Hon har inte facit i hand. Hon provar sig fram. Yttre omständigheter påverkar naturligtvis. För lite sömn, brist på tid att fylla på energi, stress, en krävande vardag. Allt spelar in, vill jag påstå. Det jag verkligen tror är att vi alla VILL och FÖRSÖKER göra vårt yttersta för våra barn. I alla lägen.

Nu pratar jag om gemene kvinna. Inte psykfallen som slår, mobbar och missbrukar rätten till sina barn,.
Vi andra som längtat, trånat, velat få barn. VI som bara fått dem i gåva eller adopterat dem för vår egen skull men också för att försöka göra skillnad i ett utsatt barns liv. Vi som älskar våra barn.
Det vill säga de flesta av oss. Men vi är bara människor.

Vi trampar snett, Men vi kämpar!

Jag följer en blogg där mamman hade så dåligt samvete för att hon skulle missa sin sons 1:a skolavslutning. Hon var tvungen att jobba. Hon har 4 barn. Hon fick så mycket skit kastat på sig så det räckte till oss alla som nån gång gjort fel. Vad ger oss rätten att döma andra så hårt men prisa oss själva för vårt goda arbete. Tyck att du är en fantastisk mamma till dina barn men du behöver inte för den sakens skull klanka ner på alla som inte tror på din filosofi.
Att kritisera oss själva är vi nog så bra på. Just därför att vi lyssnar så mycket till andra. Jag menar inte att vi inte ska ta goda råd från andra då vi går vilse eller känner att vi inte räcker till. Jag menar bara att själv är bäste dräng (piga). Jag kan omöjligt veta om jag är den bästa mamma jag kan vara alltid MEN jag vågar tro att jag alltid försöker vara det! Det räcker ganska långt!

Mitt sockerplommon är min värld. Allt om kring rasar inte med henne. Inte för andra men för mig skulle den göra det om hon inte fanns. Nu när hon finns. Förstår ni hur jag menar. Självklart vill jag att hon ska få de bästa förutsättningarna att vara lycklig och tillfreds med sig själv och sitt liv. Jag vill att hon ska känna sig stark och tro på sig själv och sin kraft. Jag vill att hon ska våga står upp för det hon tror på. Att hon ska kämpa för de svaga och bidra med det hon kan för att hjälpa andra att må bättre. Den nyckel vill jag ge henne. Sen vill jag naturligtvis inte att hon väljer en väg som jag stakar ut åt henne. Jag vill att hon väljer sin egen. Jag vill bara ge henne det jag kan. En stabil grund att stå på, kärlek till tusen och berätta för henne att gräset inte är grönare på andra sidan men se efter själv om du vill, det har jag gjort och det har inte alltid varit rätt eller lätt men det jag var tvungen att göra för att veta.

Jag tror att nyfikenhet är bra. Det berikar våra liv.

Jag kan skriva 500 sidor om ämnet men det ska jag inte göra nu. Jag ska se om min lilla tös vill vila sitt trötta huvud en stund. Hon har vänt på dygnet. Somnar 8, vaknar 7. Det har hon gjort själv, utan tvång och då gick det så mycket lättare!

Vad tycker ni därute? Vad är en bra mamma för er?

Här får jag hålla D för första ggn efter jag såg henne första gången. Hon är 8 dygn och är kopplad till respiratorn och mediciner och kateter och NO maskin och allt vad det nu heter men hon ligger på mitt bröst. Hon hör mina hjärtljud, känner min värme och kärlek och hon vet att hon är min, det är jag säker på!

Vi har våra barn till låns. De äger sig själva. VI får göra allt vi kan för att visa för dem att de är det största som hänt i våra liv. För mig var det ett självförverkligande att bli mamma åt D. Det bästa jag har gjort, det är det än. Snart kommer en till. Jag är inte rädd för att det inte finns tillräckligt med kärlek i mig till det barnet också. Det gör det. Det finns inom mig.

I oss alla, vill jag tro.

Barn är vi alla i början!