Själslig mess

Jag mår lite bättre fysiskt. Jag känner mig väldigt yr och trött men tror att själen är trött och behöver näring. Igår somnade jag innan 10. Det har inte hänt sedan jag var gravid. 6 månader av utebliven sömn har straffat mig hårt.

Vi var på ultraljud i tisdags. Jag sover så kass innan det och jag tror min dotter känner det på sig, för det gör hon också. Jag gör allt jag kan för att dölja min oro men ligger hon på mitt bröst måste hon ju känna hjärtat som nästan hoppar ur mitt bröst?! Lilla tös. Hon fick i alla fall grönt ljus. Förändringen har inte växt och skadar inte klaffarna eller kapar läckage, så det är jätte skönt. Det kan vända när som helst men NU mår hon ju toppen. Det kan ju vem som helst se.


Idag ska vi hälsa på min mamma på jobbet. Jag anser mig pigg nog att göra det. Eller rättare sagt. Kroppen behöver en kickstart och det är mysigt att få komma dit och prata med alla tjejerna. Min mamma är områdes chef på vård centrum, här i stan. Tjejer, tjejer och ett fåtal killar, jobbar där.

Igår var jag ute och handlade barnmat. Jag lagade mat till min man och bakade en äppelkaka. Jag fick tvinga mig själv att orka. Han tycker jag är galen och ber mig vila. Det är lättare önskat än gjort.

Vila behöver han också med sitt tunga kroppsarbete och med intensiv skola och plugg hela veckorna. Han är stark som en oxe, både fysiskt och psykiskt, min man MEN alla behöver vila och ro ibland. Återhämtning är ordet.

När han lade sig vid 12 i natt, sov jag som djupast men vaknade av att han var högljudd när han gjorde allt för att vara tyst. För första natten på evigheter hade jag somnat in djupt men när jag väcktes blev jag skogstokig!!! Det blev storgräl och mina tårar sprutade. Mitt i natten. Väckte nog hela grannskapet. (Utom dottern, som fortsatte sova som en stock:)).

Förlåt grannar för min trötthet och mina svajiga hormoner. Förlåt min fina make. Förlåt till mig själv att jag förstörde min egen nattsömn, IGEN!. Somnade mellan 7-9 i morse och det gjorde skillnad. Nu kan jag sitta upprätt, i alla fall.

Jag ska skriva ner vår historia någon dag. Hur vårt liv ser ut och hur vi älskar varandra. Det är inte lätt. Det gör ont ibland, jätte ont MEN det är vårt  liv och det bästa och viktigaste med det. Att älska och vara älskad. Vad vore vi annars?? Tomma skal, som innan vi fann varann. Fast då visste vi inte vad vi kunde få. Nu vet vi att detta är allt vi vill ha. Men det är inte helt enkelt för det.

Livet är randigt och har många nyanser. Man kan inte annat än älska det. Livet alltså.

Titta här på vårt kärleksbarn. Beviset på vår kärlek och hur viktig den är. Att vi kunde skapa något så fint.