Livet rullar på i rask takt för de flesta av oss...

Så har det alltid varit. Jag ligger långt efter mina vänner som de flesta varit gifta/sambo i många år och skaffat barn mycket tidigare än jag. Jag får nypa mig i armen ibland för att fatta att jag inte längre lever själv och äntligen fått min egen lilla familj. Jag var solo så länge. Jag hade ingen aning om hur underbart det kan vara att vara två och bli tre. Jag har en annan förståelse för det nu. Men det är som sagt tufft också. Jag förstår att det varit det för mina vänner också. Så är det för oss alla. Det är inte enkelt att leva och älska.

Jag har varit besviken, känt mig övergiven och ensam. Jag har varit arg och ledsen. Jag tänker inte vara det längre. Jag har mått så dåligt en längre tid nu. Jag vill inte göra det längre. Jag vill andas igen. jag vill skratta, inte gråta, ha energi, lust och känna mig social och engagerad. Jag har bara varit orolig mamma och hustru i flera månader nu. Det kommer jag fortsätta vara. Det är det bästa "jobbet" jag nånsin haft.

Nu vill jag dela det med andra. Jag vill skratta med andra. Jag vill andas. Jag vill vara Linda på alla sätt jag kan. Hänger ni med vad jag menar?

Jag fattar nu. Jag vill inte vara arg längre. Jag vill skratta med andra.