9/11...

Jag minns att jag kom hem från skolan. Jag läste en intensivkurs i spanska och engelska 20 poäng, paralellt och var trött som fan, rent ut sagt. Klockan var 3 drygt och nyheterna hade satt in en extrasändning pg a planen som styrt rakt in i WTC, NYC. Jag var helt "flabbagasted" där jag satt i min "Nikkala" soffa, i min etta på Stenbocksgatan i Helsingborg.

Jag minns det som igår. Jag fick ångest direkt! Kunde inte fatta vad jag såg i TV rutan. Var det på riktigt eller en dålig B-film. Det var det mest obegripliga jag hade varit med om. Jag hade inte hunnit rulla upp persiennerna på morgonen och jag visste inte om jag ville släppa in höstljuset eller stänga in mig i garderoben i hallen eller tränga in mig under sängen eller lägga mig i fosterställning i badkaret. Jag visste inte om jag ville leva eller dö eller åka dit och hjälpa till eller gå ut på gator och torg och skrika; -Vad är detta för sjuk värld!



Jag vet inte hur det kommer sig att man låter en slöja läggas sig över problemen. Man sätter upp det på vinden, som en gammal låda med minnessaker man gärna vill glömma men inte klarar av att slänga.
Man försöker gå vidare och leva utan att vara rädd och oroas och vara ledsen.

Jag är inte direkt drabbad. Jag hade inga anhöriga som drabbades. Jag var inte ens där. Jag kan aldrig föreställa mig hur de som var där och nära kände.

Jag vet bara hur ihålig jag kände mig när jag besökte "Ground zero", Maj 2009. Denna underbara stad NY som jag omedelbart förälskade mig i. Men den platsen, Ground zero, hade ett tungt moln ovanför sig. Ett askmoln, som dröjt sig kvar sedan den 11/9 2001.



Min tankar går till de drabbade och deras anhöriga i terrorattacken, i dag för 10 år sedan.