Del 2

Värkarna försvagades och jag började fundera på om det varit så smart att sätta epidral. Tror nämligen att det var anledningen till det. Precis som förra ggn.

Bebisens huvud låg fortfarande långt bak och barnmorskan undrade om jag hade trångt bäcken. Läkaren kallades in. Hon gjorde ultraljud för att kolla hur allt såg ut och satten in värkstimulerande så värkarna skulle få en skjuts igen. Bara för att värkarna blir svagare igen ska ni inte tro att det slutar göra ont. Men det stannar liksom av fast man öppnat sig och kommit en bra bit. Känns lite segt, minst sagt.

Annars har jag en sån enorm upplevelse att beskriva. Fantastiska barnmorskor och sköterskor har jag träffat. Jag har blivit så väl omhändertagen och peppad och jag får en sån urkraft och kick av att ligga på förlossningen. Det största i livet är på väg att hända. För andra ggn.

Att vara gravid är inte min grej. Allt luktar illa, blir svullet, jobbigt, klumpigt, fult, tungt. Alla upplevs som dumma, jag bara avskyr det. Jag har pms konstant och fruktansvärt dåligt samvete för det hela tiden. Jag kräker och mår illa de fem första månaderna. Förutom sparkarna i magen och ultraljudet så vill jag bara slippa.

Men att föda är min grej. Jag skulle kunna göra det minst tio ggr. Föda åt andra också om det inte vore för att jag aldrig skulle kunna lämna bort ett barn.(Surrogatmammor måste vara änglar).

Hur som helst. Värkarna började tillta igen. Det fungerade. Jag var plötsligt öppen 9cm. Barnmorskan Mija insåg kl 20 att hon inte skulle kunna förlösa mig innan hennes pass var över 21 och när hennes avlösare Janet kom så hoppades vi både jag och R att hon skulle vara den som fick äran. Vi längtade så efter att få träffa vår flicka.

Janet var inte riktigt nöjd med värkarna ändå. Jag fick påfyllning av epidralen fast jag kände att den nog segat på allt. Jag fick sån smärta i övre delen av buken som inte klingade av med värkarna. Det kändes väldigt konstigt. Jag vet att jag sagt till min barnmorska Helen på Najaden att jag känt den smärtan under graviditetn vid nåt tillfälle. Då trodde vi båda att det var oro, lite magkatarr som jag haft lite innan. Nu vet jag att det var nåt annat.

Smärtan bara tilltog och jag började känna mig orolig för första ggn. Barnets aktivitet och hjärtslag var fortsatt starka och Ph värdet som togs på bebisens huvud var bra så det var en tröst att veta. D var ju riktigt dålig. Det visste jag nu att denna bebis inte var, jätte lättade var vi över det.

Smärtan tilltog under de närmsta timmarna och jag började förstå att nåt var fel. Redan när jag kom så satte de kateter i fall det skulle bli snitt igen. Det är jag glad över.

Vid 23 snåret spydde jag så kraftig att det inte längre fanns nåt kvar i magen. Jag hade druckit en del saft, vatten och nyponsoppa timmarna innan men fick rådet att inte dricka mer efter 21:30 om det skulle bli snitt.
Denna ggn var både jag och R förberedda på att ett snitt kunde bli aktuellt.

Kl 23:30 hade jag såna smärtot att jag skrek. Nu förstod de att jag hade riktigt ont. Läkaren och barnmorkan tog beslutet att de skulle bli snitt.

OP förberedde sig, narkosläkaren tillkallades och R fick gröna OP kläder att byta om till. När sängen kom för att ta mig ner till operation hade jag så ont att jag inte kunde röra mig. De fick lyfta över mig utan min hjälp. Jag bara grabbade tag i närmsta hand och klämde så hårt att jag hörde knak. Snabbt rusades vi ner i hissen och rullades in på OP. Åter igen skulle jag snittas.

Jag fick ge upp hoppet om en normal förlossning åter igen. Nu fanns inget mer att göra. Jag släppte allt och kände en enorm oro över mitt eget tillstånd för första ggn nånsin egentligen.

Narkosläkaren skrek åt mig att luta mig framåt så han kunde sätta en kraftigare epidral. Jag skrek av smärta när han tryckte min rygg framåt med hjälp av en sköterska. Det sista jag minns är att mina ögon rullade i skallen, Rs oroliga ansikte men peppande ord och sen var allt svart en stund.

Jag hade svimmat. Aldrig hänt mig förr. Nu blev jag rädd!
Läkaren, en dansk man med vänlig röst pratade lugnt med mig och det beslutades att söva mig. Det sista jag sa till R var att allt skulle bli bra men jag såg hans oro i hans vackra, mörka ögon.

Nu visste jag att allt låg i läkarnas händer men jag kände ett lugn nu, för första ggn på flera timmar.. Det skulle gå bra!