Idag ska jag alltså föda barn! Ja, statistiken säger att 5 % föder på BF så jag ska nog inte hoppas för mycket! Ska till barnmorskan imorn så får hon göra en undersökning och kolla läget och försöka skutsa igång mig.
Maken pratade med familjen i Turkiet igår och alla verkar oroliga att jag ska gå över tiden och allt ska bli tufft för mig och bebis. Känner inte alls nån press att föda nu!!
Jag förstår deras oro. Svinjobbigt att vara så långt borta och inte kunna finnas där. De vill inget hellre än att allt ska gå bra, precis som vi här hemma.
Jag läste en artikel i senaste "Vi föräldrar". Den handlade om ett par som förberett sig på förlossningen men inte livet hemma. Första barnet. Graviditeten gick 14 dagar över tiden och mamman singlade ner precis utanför BB efter hon känt en sån värme i bröstet. Hennes kroppspulsåder brast och hon blev katastrofsnittad. I tre dagar låg hon sövd ovetande om att hon fött en frisk son och opererats.
Hon blev väckt efter tredje dygnet och fick då veta vad som hänt henne och att hon fött en välmående son. Hon fick stanna 3 veckor på sjukhus och var nog i samma twilight zone läge som jag och maken då dottern låg på intensiven på Neo i Lund.
Hennes make hade fått rodda blöjbyte, hemgång från BB, blanda ersättning och göra allt för att bonda med sin nyfödde son. Det skulle han och hans partner gjort tillsammans men hon blev sjuk. Tänk att han säger att känslorna var som avstängda och något större tog över som gjorde att han svarade alla rationellt och sakligt. Precis samma känsla minns jag att jag och R hade när vi var i vår situation.
Människan är fantastisk på att hantera krissituationer. Vi underskattar vår egen förmåga där. Vi är så mycket starkare än vi tror.
Mannen hennes fick stor hjälp av sina föräldrar. Tur man har nära och kära när sånt händer.
Hans fru fick inte den psykologhjälp hon kände att hon behövde i början. Det tog två år innan hon fick hjälp. Brist på resurser, sa sjukvården!
Pojken belv sjuk efter en urinvägsinfektion efter 14 dagar. Hans hjärta påverkades och han fick medicineras i 6 månader. Som om det inte räckte så liksom.
Nu mår mamman bra och tar inte längre livet för givet utan lever varje dag. Sonen är frisk och välmående och paret har det bättre än någonsin. Det har varit tufft för hela familjen. De har bråkat och gråtit och mått dåligt och glidigt i från varandra och känt har och sorg och allt det där MEN nu är de så starka i sin relation. Det kunde gått precis åt andra hållet! Jag vet precis hur vi hade det hemma. Känner verkligen igen vår situation.
Vi är också starkare idag. Jag tror inte det går att förstå förän man upplever en sån kris vad som händer. Efteråt när man ser tillbaka ser man så mycket klarare på livet, kärlek och inser hur sårbara vi är när chocken lagt sig.
Jag är glad att jag läste artikeln. Den lärde mig att det finns fler som vi. Det var ett lyckligt slut och det gör mig glad ända in i själen.
Nu vaknar dottern!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar