Första inlägget...

Jag rullade in vagnen i datorrummet så fort vi kom hem till mormor och morfar  och sen bryggde jag mig en kopp kaffe. De båda är ute och kör motorcykel. 60+ båda två. De är verkligen mina hjältar.


I takt med att kaffet rann ner i kannan så blev hennes ögonlock tyngre och tillslut slöt hon ögonen och slappnade av. Ibland håller oron ett stadigt grepp om henne. Nu är all den oron borta från hennes rena, mjuka ansikte. Vackra barn. Ena handen ligger med alla handens fingrar spretandes, tryggt över hennes mage och den andra på hennes höft. 


Om jag visste att jag kunde vara med och skapa något så fantastiskt tidigare, hade jag inte gjort annat än barn. Hon är så fulländad och det vackraste jag någonsin åstadkommit i livet. 


Jag förverkligade mig själv den dagen då jag skaffade barn. Att bli mamma var ett förverkligande för mig.

Min brustna cirkel tog nytt tag när jag gifte mig den 29 juni 2010. Den 23 mars 2011 blev cirkeln sluten och jag skulle komma att bli så fullt nöjd med det jag lyckats uppnå, för första gången någonsin. Vilken bedrift vid 36 års ålder. I alla fall för mig som aldrig vetat vad som väntat runt kröken. Jag som bara hoppat på nästa tåg. Gett mig ut, flytt från känslan av rotlöshet. Medveten om min inre styrka. Fast besluten om att ensam är stark. Jag var det. Stark. Så stark jag trodde att jag kunde bli. Nu vet jag bättre. Jag är som starkast nu, när jag erkänner min svaghet. Rädslan att förlora det jag älskar högst, mitt barn.


Hon är frisk. Det har vi tyckt hela tiden, min man och jag. Hon är inte frisk förklarad av sjukvården än men av oss blev hon det dagen då hon kunde andas själv. Den 31 mars 2011. 


Nu vaknar hon igen. Roten till allt gott i mitt liv. Nu ska hon få äta sig mätt och mysa i min famn. Mitt vackra barn, mitt allt.