Jag väcktes av en sköterska. När jag tittade upp såg jag min mans fina ansikte och min lilla dotter ligga i baljan. Kunde inte vakna upp till något bättre! Jag hade ont och var enormt trött. Somnade om för att vakna igen efter ett par timmar. Nu ville jag bara upp till förlossningen till mitt barn och min make. Jag fick smärtsillande och rullades upp från uppvaket till rummet jag legat och haft värkar på i så många timmar. Där låg mitt barn i baljan och sov sött. Ljuvligaste synen man kan skåda. Hon såg helt frisk ut. Underbart känsla spred sig i magen och ut i varenda led i kroppen. Maken hade somnat efter att ha rullat runt med dottern i baljan i korridorerna och legat och tittat på henne och haft hennepå sitt nakna bröst. Han sa att läkaren som snittade mig skulle komma upp och berätta vad som hänt. Jag frågade kort om allt gått bra. Ja, det gick bra men det var riktigt oroligt ett tag.
Dansken vars röst jag hört innan jag sövdes kom in i rummet flera timmar senare, då vi blivit flyttade till BB efter vi vaknat upp och fått smörgås och bubbel. Då hade jag haft besök av läkaren som hade tagit beslutet att jag skulle snittas. Hon sa att jag var så oerhört tapper och den mest positiva föderska hon stött på. Det värmde in i själen.
Tillbaka till dansken. Han sa att det var bra jag kände att nåt var fel. Smärtan jag känt kom från llivmodern. Den sprack och när han snittade mig tittade G ut genom sprickan. Hon skrek redan innan han plockat ut henne och hon visade bara friskhetstecken och hade inte alls påverkats negativt av det. Jag andades ut. En procent av tidigare snittade råkar ut för att livmodern spricker vid en andra förlossning. Känns som att jag har oddsen emot mig när jag ska föda fast jag så gärna vill göra det naturligt och flera gånger. Han sa att han lyckats sy ihop livmodern ordentligt och det hade gått bra. Han hade hört från barnmorskan och sköterkan m fl att jag varit enormt positiv och glad i timmar och att alla förstått att det verkligen inte stod rätt till då jag klagade på sån smärta.
Han bad oss överväga noga att skaffa fler barn och konstaterade att då kommer det bli planerat snitt. Han underade om vi hade frågor. Just då var jag både stum och lättad på samma ggn och vi skakade båda på huvudet. Han sa att vi båda skulle få komma på återbesök och ställa ev frågor då. Så skulle han berätta allt igen. Alltid bra att ses igen efter ni fått lite distans. Det känndes skönt att ha framför sig.
Jag hade enorma smärtor i buken kommande dagar. Både i snittet men också i övre delen av magen, där smärtan varit så olidlig. Jag fick starka smärstillande i form av tabletter men bad om exrta sprutor med smärtsillande mellan varven. Jag ammade och det funkade ganska direkt denna ggn ockjså. Vilket var enormt skönt. Jag njöt av att min dotter låg i min famn och jag luktade på hennes tjocka hår och höll henne så ömt och nära jag kunde. Hon sov i min armhåla, tätt intill varje natt. Jag lade bara ner henne i baljan på dagen.
D saknade jag så jag häll på att spricka. Hon var hos mina föräldrar och hade det bra. När de tog med henne för att hälsa på var hon arg och ville inte ens titta varken åt mig eller sin syster. Men jag såg att hon sneglade och glodde stort då hon trodde att jag inget såg. Arma barn. Min stora tös. Herregud hade hon växt en halvmeter och blivit tonåring över en natt eller. Jag kände knappt igen henne där hon satt i mormors knä.
Min lillebror var också med och dag två kom storebror med sin fina familj och vi mötte dem ute i hisshallen. Jag ville bara hålla om D och lukta på hennes lockar och pussa hennes mjuka kind. Men hon ville inte ha mig i närheten. Hon puttade bara bort mig. Mitt hjärta värkte men jag förstod henne samtidigt. Vi hade aldrig lämnat henne mer än ett par timmar. Aldrig över natten.
R var med henne hela dagarna när jag låg på BB men hon sov hos mormor och morfar i tre nätter. Jag hade så ont att R fick hjälpa mig med allt. Jag gick ändå själv. Ville inte bli rullad i nån stol som förra ggn. Jag ville visa att jag var redo att åka hem. Mentalt var jag redan hemma med mina fina barn och min helt fantastiska man men fysiskt skulle jag nog stannat på sjukhuset en vecka.
Veckor av smärtor och noll sömn väntade men jag fick hålla mina barn, ligga(läs sitta) i min säng och känna att vi var en familj och kunde vara privata och landa i lugn och ro.
D har senare förlåtit mig. Hon är avundsjuk på sin syster men hon älskar henne i smyg. Då pratar hon med henne från kanten av vaggan och ger henne nappen när hon gråter och tror att ingen ser. Den rosa morgonrocken jag hade på BB låter hon mig inte ha på mig. Men mitt hjärta har lättat och klumpen i magen har släppt. Mina fina barn är båda friska och min livmoder är ihoplappad och jag känner mig hel. Jag är lyckligast i världen och får se mina underbara töser växa varje dag. Min man har kommit att betyda ännu mer nu och jag ser ljust på vår framtid som 4:a.
Jag är lyckligare än nånsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar