"Utkastet"

Jag är våt på kinderna. Det är nästan knäpptyst omkring mig. Bara någon bil kör förbi utanför och någon kvällspigg fågel sjunger i fjärran. Nu har det dunkla ljuset utifrån svartnat. Det är sen kväll och jag har altandörren på glänt och lyssnar på min makes andetag! Ännu en natt då jag inte finner ro att somna. 

Jag har varit arg länge. Så arg över att inte kunna sova. När jag väl får chansen att vila ögonen en stund, väcks jag ur en dröm, av ett alarm, en gäll telefonsignal eller mina barn. Tröttheten äter upp mig. Den förgör mig långsamt. Hur länge klarar man sig utan sömn innan man blir tokig. Ibland föreställer jag mig hur jag skulle klara av tortyr. Att sitta fånge och bli väckt med jämna mellanrum av en skarp strålkastare rakt i ansiktet och träffas av slag och sparkar. I drömmen ser jag mig själv sitta halvnaken och smutsig på en pinnstol på vilken färgen har flagnat och en pinne knäckts av. De vassa flisorna som sticker ut där pinnen skulle suttit river mig blodig under ena skulderbladet. Den mardrömmen är återkommande hos mig och jag kan nästan känna lukten av fuktig stenvägg och känna smaken av blod från min spruckna läpp. Jag känner mig som en fånge under tortyr.

 Tröttheten håller mig i ett stadigt grepp och jag är tillbaka i sovrummet i min lägenhet. Båda barnen och maken somnade övertrötta efter kiv och stökande mellan lakan och kuddar i sängen. Det bråkas jämt om vem som ska ligga på mammas mage och somna. Minstingen kniper mig i det lösa skinnet på magen och upprepar samma sak, mamma, mamma, samtidigt som hon trevar med ena handen efter sin napp. Lillan ligger motvilligt på min redan avdomnade arm, nära kanten och suckar när mini vinner kampen om liggplatsen på min mage. 

Mina ljuvliga ungar. Jag älskar er så evinnerligt. Era små kroppar är så sköra och era hjärtan så nya och ändå så starka. Jag älskar doften av smutsigt barnhår att klappa och naken bomullslen barnhud, nära min trötta eländiga kropp! Ni har berövat mig min sömn och jag är arg på er båda men mest på maken som somnar hur som helst och när som helst och inte vaknar av minsta knyst! Jag avundas honom. Jag förlåter er. Ni är mina räddare ur tristess och barnlös förtvivlan. Jag levde ett sådant torftig liv. Jag led i min ensamhet och längtan efter er värkte i mitt bröst. Jag älskade er redan innan ni fanns. Jag älskar er bortom allt förstånd. Fast ni berövat mig min sömn. Ni har förlängt mitt liv och ingivit förtröstan i ett bittert singelkapitel. 

Det började med er far. Det började efter ännu en besvikelse. Ännu en struntsommar för 4 år sen. Jag ville inte kasta mig ut längre. Jag var så trött på besvikelser och tomma löften. Löften jag givit mig själv om att detta var sista chansen. Då stod han där med sitt tjocka välklippta hår. Han log så där brett och smittande när han upptäckte att jag beundrade honom. Hans smidiga kropp och hans snabba tempo i baren på ännu en turistrestaurang. Jag och mitt sällskap drack blaskiga, alkoholfattiga cocktails han hade blandat och jag hörde inte längre vad mina vänner vid bordet pratade om. Jag hade fastnat i att iaktta er far. Jag bestämde där och då att inte berätta om honom! Jag höll hans existens hemlig. Han upphävde den när han bestämde sig för att komma fram och hälsa. Han valde att skaka min hand sist. Jag var redan förlorad i hans varma mörka ögon. Hans leende dröjde sig kvar hos mig två nätter. Sen kunde jag inte motstå längre och jag som hade lovat mig själv att inte trilla dit igen. 3 månader senare återvände jag till honom och vi förlovade oss. Jag hade tänkt på det sedan dagen då vi skiljdes åt vid flygbussen. Jag tecknade ett hjärta med mina fingrar och han log trött när bussen rullade iväg. Jag visste redan då att jag alltid kommer älska honom!