Jag blir lika arg som Albins pappa!

Folk som inte lider av fetma eller ätstörningar, har bra metabolism och kan äta vad de vill eller inte har en fettgen som gör det lättare att lägga på vikt, DE har fan ingen aning om hur svårt det är att tackla ordet och saken VIKT, i sig. Det är ett VÄLDIGT laddat ord för oss som kämpat med det på ena eller andra hållet. Annorexi och bulimi, inkluderat.

Jag läste Malin Wollins krönika, i hennes blogg på Aftonbladet, "Fotbollsfrun".
Vanligtvis tycker jag att hon är en sund och väldigt sympatisk person med självdistans och ironi, som jag gillar MEN idag vete fan vad hon längre signifikerar för mig, i alla fall.

Visst, hon har en poäng. Fetma och barn är allvarligt. Fetma är allvarligt, PUNKT! Däremot avdramatiserar hon problemet genom att inte se orsaken bakom att fetma uppstått.

För att knyta an till rubriken ovan igen, så ska jag förklara min starka åsikt i detta. Jag har själv blivit mobbad. Jag har själv kämpat med och kämpar än med ätstörningar. Jag hetsäter när jag mår dåligt, när ingen ser. Jag är vuxen nu och kan stå för det. Jag har efter 36 år insett att jag aldrig haft en sund inställning till mat. Inte ens på bebsistadiet. Jag klandrar inte mina föräldrar för det. Jag hade tur och hade ett väldigt sport och rörelseintresse som barn och tonåring och det räddade mig från exessiv övervikt MEN det är ju inte det som är min egentliga poäng.

Jag säger inte mer utan lämnar er att bilda er uppfattning om saken.



Malins Wollins krönika:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13945838.ab

Albins pappas ilska här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13949506.ab

Författarens svar på Albins pappas ilska, avslutar artikeln.