Då var det bara så ATT. Jag och maken grillade marinerade kycklingvingar och ben på vår inomhus, elgril. Jag slängde ihop färsk spenat med vitlök, smör, sesamfrön och citron. Låter urk men var smaskens. Champinjoner med vitlökssmör och timjans bakade potatisklyftor. Till det drack vi non-alcohol cider ur vinglas och hade tänt upp hela lägenheten med ljus. Inte tänt på, utan tänt upp...heter det så?! Any how. Dottern fick bröstet och sen tog pappan över och nynnade på turkiska vaggvisor och strök henne över pannan, sen infann sig sömnen och D såg så ljuvlig ut att jag ville äta upp henne, then and there.
Klockan var 21. 21:30 åt vi, på tu man hand. Det händer inte så ofta. Då brukar klockan hunnit bli ännu senare, så vanligtvis sitter D i sin sitter på bordet och tuggar på något osmakande, som en strumpa, majskrok eller tå. I dag gjorde hon inte det och maken sa. Jag saknar D. Haha. Vi är fan inte på riktigt kloka.
Vi vill vara föräldrar jämt. R springer upp för trappan för att se D när han kommer från jobbet. Jag längtar efter en stund för mig själv MEN när R rullat iväg med D, så saknar jag henne efter 2 minuter. Jag saknar hennes doft, hennes lilla kropp, hennes röda näsa, hennes djupa blick, hennes fisar, JA, jag saknar hennes uppenbarelse. Ni vet. Ni fattar. Jag saknar henne som vore hon min högra arm. Bokstavligt, min arm. Fast ännu mer ändå.
D sover djupt än. Grannen spelar dunka, dunka. Mannen åkte till kurdiska föreningen för att spela kort. Och här sitter jag i nerspillda pösmjukis och makens tofflor. Tjo fadderittan vilken syn:). Nä, om jag skulle borsta gaddarna och gå och knyta mig...
Om 2 två dagar blir litet sockerplommon 7 månader. Hon är nu 72 cm lång och väger 8567g. Jisses!
Jag och R får nypa oss ibland. Tänka sig att vi har en dotter. Som vi har gjort och som är den roligaste vi båda vet.
Inte visste vi att vi skulle bli sådana föräldrar när vi låg där i Alnaya och sa, -lets make a baby. Det bästa vi gjort. Hands down!
Kolla själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar