Barnen sover, gubben sover. Diskmaskinen är inne på sista sköljningen och mina ögonlock värker!
Då tycker jag det känns som rätt i tiden att skriva om resan. Bättre sent än aldrig! ;)
Vi åkte tidigt, tidigt, som jag skrev kvällen innan. Tiden från att klockan ringde tills att taxin rullade fram utanför dörren 04:20, gick sjukt snabbt. Jag tror jag sov 2 timmar sen fick vi eld i baken för att få med allt och åka i tid. Allt tar så mycket längre tid med barn och sååå mycket längre tid med två.
Hur gör familjerna i "Familjen annorlunda"?
Båda barnen hade ont i öronen av trycket när vi flög mellan Köpenhamn och Istanbul. Som tur är somnade båda men det blev ett schå att få med allt och alla av planet! Väl där var jag så glad att vi hade tid på oss, för den rann snabbt iväg.
Dessa säkerhetskontroller kan ju göra vem som helst svettig. Allt ska av och läggas i backar. Ungarna ska upp ur vagnen och den ska fällas ihop och scannas. Barnmat är tydligen tillåtet i handbagaget. Jag var osäker.
Väl i Izmir fick vi vänta 1 timme på skjuts. Jag ville bara ta metron som går ofta och stannar 250 m från Rs hus men näää, vi skulle bli hämtade. Trevligt men jag gör aldrig om det! Inga bilbarnstolar, en man för mycket (varför ska alla med i bilen???) och alldeles för varmt utan AC och för kallt med AC!! En chaufför som kör som om han stulit bilen.
Övertrött D blängde surt på sin farbror innan hon däckade i sin pappas knä. :) Strax efter gjorde G detsamma. Jag hade virat in henne i mitt bälte fast det sägs vara farligt! Vad gör man annars? Jag höll mig krampaktigt i dörren hela vägen! (En sån där skjutdörr). Såååå mycket trafik! Och enormt många vägarbeten, dåligt underhållna vägar med stora gropar i asfalten och tutande bilar.
Jag var så glad och lättad när vi äntligen var framme. Kl 19 stannade vi utanför Rs hus och hela familjen mötte oss och hjälpte till med bagaget. Mat hade dukats fram. Kramar, pussar, tårar, skratt och jubel över barnen. Allt blandades och maten smakade lika gott som vi drömt om. Lammgryta m hemmagjord tomatpure och gröna bönor. Hembakat bröd, hemgjord Ayran (turkisk yoghurtdryck) och äkta turkiskt ris. Saftigt och välkryddat, mums!
Natten blev lång. Rs moster med familj. En farbror med familj och en annan farbror satt och grillade R om hur allt funkar i Sverige. Jag blev bortskämd med färskskuren frukt (det smakar så mycket bättre där), nötter och turkiskt te. Det enda jag har så svårt för är värmen från kaminen. Det blir som en bastu. Men det är kallt i stenhusen på " vintern", så vad gör man. Det var så kul att se alla igen och att se barnen sin turkiska del av familjen. Äntligen!! 💖
Kommande dagar och veckor bjöd på släktträff efter släktträff från morgon till kväll.
De få dagar vi kom iväg innan frukost fick vi lite egentid att äta på favoritställen och frossa i oliver, fetaost och frukt på marknaderna. Karşiyaka, största stadsdelen nära oss och Konak, en båtresa över bukten hann vi med ett par gånger. Jag älskar det! Inte shoppingen så mycket utan atmosfären. Dofterna, välfyllda fik, marknader och highstreet butiker i en salig blandning med fruktstånd, juvelerare och andra krimskramsbutiker. Restauranger, snabbmat kedjor, bankomater, försäljare, poliser, tiggare, allt finns och mycket av det!
Sista veckan var jag så matt av all släkt och allt farande att jag fick tuppjuck. Då hyrde vi bil (med bilbarnstolar:)) och körde till Foça. En underbar fiskarby 45 minuter utanför Izmir. Jag var helt slut, så det blev ett underbart avbrott.
Vi kom iväg sent, fick bilstrul men med hjälp av förbipasserande ängel till mekare kom vi i väg ganska fort igen. På vägen letade vi efter ett matställe. R svängde in fel och hamnade på någons privata mark. En grusväg ut mot en åker. När han skulle vända fastnade vi i djup lera och R fick lägga i backen och gasa fullt en bra stund innan vi tog oss upp. Sen hittade en mack och åkte in och fick spolat av hela bilen med heltryckstvätt. Man såg tydligt att killen som spolade undrade vad fan som hänt. :) Vi lämnade ett rejält lerspår efter oss.
Ett par 100 m senare stannade vi och skrattade högljutt åt det och sen åt vi på en vägkrog. Otroligt vällagad mat. Vi åt både soppa, sallad, kött och kycklingspett och dessert efteråt. Allt gick på 200 kr. Sen hittade vi en outlet och köpte skor. Bild kommer.
Kl 18 var vi så slutligen framme i en supermysig liten by Foça.
Fiskrestaurangerna låg täta mitt emot fiskeskutorna som guppade i hamnen.
Man kände kraftig fiskdoft men inte avskräckande utan tvärt om.
Vi hittade nog det dyraste stället men väl värt pengarna. Vi åt meze, scampi, helstekt fisk och R drack både öl och vin. D åt fisk och bröd med myntasås och oliver med god aptit. G sov i vagnen.
Sen gick vi " hem" till ett ljuvligt, rent och enkelt inrett (Ikea) familjehotell med en enorm balkong som tittade ut över båthamnen. Så grannt! Här turistar turkarna och en hel del européer tydligen. Nu var det lågsäsong. 90 TL (knappt 300 kr) för oss fyra inkl frukost/ natt. Vi stannade 2 dagar.
Dag två åkte vi längs kusten över bergen till Yeni (nya) Foça. Det var inget att ha. Halvmoderna villor, blandat med gamla kåkar i en " bortglömd" stad, såg det ut som. Jag fattade inte vad som var nytt med den? Militären håller till i området och en hel del beachclubs åkte vi förbi. Det fanns en del bilstränder också och det är enligt turistbyrån i Foça, smockat med turister på somrarna. Jag åker gärna dit igen. Till Foça då alltså.
Det enda jag ångrar är att vi inte hann med hamam (turkiskt bad). Det fanns ett väldigt gediget för hela familjen men när vi såg det då skulle vi åka hem och gå på en till en släktmiddag.
När vi kom tillbaka till Izmir och Rs familj hade vi alla mer energi att träffa folk igen och resterande dagarna reste vi runt för att se det vi inte hunnit. Rs mamma är så gästvänlig och varm. Lagar världens bästa mat och gråter hjärtskärande varje gång vi lämnar. Hon älskar verkligen mig och barnen och har tagit oss till sitt hjärta från dag ett. Rs syster också. Hans moster med. T.o.m hans far grät när vi stängde bildörren och for mot flygplatsen. Han älskar barnen.
När vi packat allt och sagt hejdå, var jag lättad att få åka hem igen. Det är jätte mysigt och barnen älskade det. Farmor och farfar är så förtjusta i sina barnbarn (deras första) och dem vill inte släppa oss. Hade det inte varit för allt spring och mängden folk åt gången så hade jag inte känt sån stress. Jag gråter hejdlöst varje gång vi lämnar och önskar vi kunde bo närmre eller åka oftare. Men jag är så glad att få lugn och ro när vi sen är hemma!
Jag vill inte såra Rs mamma men ett hotell el en lägenhet där vi kan pusta ut hade varit så skönt! Usch vad jag klagar. Vi är bortskämda med lagad frukost, lunch, middag, tvätten fixad, disken likaså. Varma kaminer så mina barn inte fryser, kramar, skratt, omtanke och kärlek i mängder trots språkbarriär. Jag får aldrig hjälpa till. (Jag smet upp tidigt några morgnar och satte igång tvättmaskinen, hängde tvätt på takterassen och tömde diskmaskinen. Ett par morgnar gjorde jag och R frukost). Jag är givetvis tacksam till tusen men känner mig helt färdig!!
Förlåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar